Freude, Carl Gabriel August:Versuch Einer Darstellung Der Arbeiterbewegung In Den Letzten Monaten Des Vorigen Jahres: Deren Wichtigkeit Nach Ihren Parteien (1869) (German Edition)
- Taschenbuch 2011, ISBN: 9781168057297
Gebundene Ausgabe
London: Readers Union Ltd. & J. M. Dent & Sons Ltd., 1946. BOOK: Corners, Spine, Boards Bumped; Light Shelf Rub to Boards; Edges Lightly Soiled; Slight Yellowing Due to Age. DUS… Mehr…
London: Readers Union Ltd. & J. M. Dent & Sons Ltd., 1946. BOOK: Corners, Spine, Boards Bumped; Light Shelf Rub to Boards; Edges Lightly Soiled; Slight Yellowing Due to Age. DUST JACKET: None, As Issued. CONTENTS: Introduction. PART ONE. LIFE IN THE LAW. I Old Practice and New Procedure; II An Elizabethan Firm of Lawyers; III Its Library; IV Memories of Sir Henry Hawkins; V Treasures in the Attic; VI Scandals in the Cellars; VII Clerks and Their Principals; VIII The Managing Clerk and the Articled Clerk; IX Copyholds and Manor Courts; X Cantankerous Clients; XI Godly Clients and Office Prayers; XII A Clerk in Un-holy Orders; XIII Hunting for Next-of-Kin; XIV Suicide of a Baconian; XV Queer Clients; XVI The Ungentle Art of Slandering Solicitors; XVII Penniless Brides and Penniless Poets; XVIII Wills in Wartime; XIX A Word About Executors; XX Goods and Chattels; XXI The Last Words of a Quaker; XXII Strange Death-Bed Scenes; XXIII The Gentle Art of Dying; XXIV Directions for Burial; XXV Eccentric Burials; XXVI The Death Halloo; XXVII Directions for Cremation; XXVIII The Reading of the Will; XXIX Coffee House Confidences; XXX Searching Parish Registers; XXXI Of Divers Insolent Attorneys; XXXII Fly-Leaves and Marginal Notes; XXXIII What's in a Name?; XXXIV Commissioners for Oaths; XXXV Office Post-Bag; XXXVI Civil and Un-civil Letters; XXXVII Of Correspondence in Verse; XXXVIII Of Deeds and Wills in Verse; XXXIX Husband and Wife: United Contradictions; XL Reflections Upon the Married Estate; XLI Killing No Murder; XLII Legal Jargon and Attorneys' Anecdotes; XLIII Breach of Promise; XLIV Stories Old and New; XLV Brief for the Defence; XLVI Noblesse Oblige; XLVII Testament of an Attorney. PART TWO. LIFE OUTSIDE THE LAW Life as a Man of Letters I Leading the Double Life; II Hunting for Manuscripts; III Comedy in a Convent; IV George Robey and a Carmelite Friar; V Literary Blackmail. In Re the Buckler Drawings; VI Records of the Hitchin Loyal Volunteers (1803-9); VII Finds in a Country Bookshop; VIII Forty Letters of Sir Walter Scott; IX My Luck with Sir Henry Chauncy; X Of a Devilishly Ugly Saint; XI Death of an Angelic-Looking Sinner; XII Of Bertram Dobell, Bookseller and Poet; XIII Reflections of the Lot of a Man of Letters; Writers I Have Known I E. E. Kellett and Others; II Cardinal Gasquet and W. B. Yeats; III Gabriel d'Annunzio; IV Alice Meynell; V Darrell Figgis and W. H. Davies; VI G. K. Chesterton and H. G. Wells; VII George Bernard Shaw; VIII Anthony Hope; IX Clifford Bax; X Bax and His Friends; Doctors I Have Known I Brothers in Adversity: Lawyers and Doctors; II Dr. Jenner of Baldock and Dr. Wacher of Canterbury; III Fifty Years Without a Doctor; IV John Mitchell Bruce and the Quakers; V A Word About Freud; VI Dr. Coue, Dr. Woodforde, and Others; VII 'Hine's Homely Physic Book'; VIII An Infallible Receipt Against All Maladies; IX The Best Physic in the World: Good Humour; X Dreams and Devils; XI Ghosts: Polite and Otherwise; XII Ghosts from My Past; Schoolmaster I Have Known I Memories of My First School; II The Master with the Glass Eye; III Close of a Promising Career in Science; IV 'Our Mr. Chips'; V The Great Lock-out; VI The Hard Lot of a Schoolmaster; VII A Few Howlers; VIII Ghosts of Old Grammarians; Parsons I Have Known I The Rev. George Todd; II Gypsy Smith; III The Rev. and Hon. L. W. Denman; IV Dean Farrar; V The Rev. Joseph Parker, The Rev. R. J. Campbell, and Others; VI The Eccentric Vicar of Hexton; VII The Dean of Winchester (Dr. W. H. Hutton); VIII The Rev. Henry Tristram Valentine; IX Dr. Adrian Fortescue; Touching Upon Religion I Lawyers, An Irreligious Race; II Such Religion As They Have; III A Working Religion; IV The Building Up of a Simple Faith; V Of Brother Ass the Body; VI Bible Study and Private Prayers; VII Vigils in St. Mary's, Hitchin; VIII Minsden Chapel.. Book Club (BCE/BOMC). Hard Cover. Very Good/No Jacket (As Issued). 8vo - over 7¾" - 9¾" tall., Readers Union Ltd. & J. M. Dent & Sons Ltd., 1946, 3, Trade Paperback. Publisher: Raster förlag | Utg. 2007 | Trade Paperback | 360 p. | This book is brand new. | Series: Skriftserien Kairos | Language: Svenska --- Information regarding the book: Ur Simon Sheikhs introduktion: Finns det någon särskild politisk konst? Av en rad anledningar är frågan tvetydig. För det första har konsten alltid representerat egna idéer om världen och samhället, både bekräftande och kritiska, medan å andra sidan politik och konst framstår som två skilda kunskaps- och representationsformer, till och med som två skilda visuella områden. Sedan finns det självklart inom modernismen en särskild konstpraxis som kallas politisk konst, som skenbart står i motsättning till en opolitisk konst. Politisk konst ger ofta associationer till kritisk konst, till så kallad institutionskritisk konst å ena sidan samt till aktivistisk och direkt propagandistisk konst å andra sidan. I det första fallet intar konsten en reflexiv och kritisk utgångspunkt till konstbegreppet, till dess avtryck i vissa värden av kulturell och ekonomisk natur, till relationen till konstinstitutionen och dess införlivande och neutralisering av konstformernas kritiska potential och inte minst till sociala sammanhang. Detta är ett konstnärligt tänkande som först och främst är kontextuellt, och som har ett skeptiskt förhållande men samtidigt dubbelbottnat till konstinstitutionen i både abstrakt och konkret bemärkelse. Däremot kan man i stort säga att den aktivistiska och propagandistiska konstens förhållande till konstinstitutionen är utan betydelse medan politiska förhållanden och mål är centrala. Här är konsten både textuell och kontextuell och estetiken är underordnad politiken, det är taktiken som styr utförandet. Att konsten kan tjäna politiken, som i fallet med propaganda, betyder naturligvis också att konsten kan tjäna olika politiska intressen, och blir då inte enbart en motståndsform: den kan, som nämndes inledningsvis, vara såväl bekräftande som kritisk. Det är därför svårt att tilldela den politiska konsten en egen genre, eftersom den något tvivelaktiga konsthistoriska etiketten i regel syftar på en konst som som ifrågasätter makten snarare än att stå på dennes sida. Men detta är ett skenproblem, för på samma sätt som till exempel surrealismen är en politisk motståndsform, det vill säga att den vänder sig mot makten, är också barocken en politisk konstform par excellence, men som ger uttryck för maktens uppfattningar (i det här fallet den katolska kyrkan). Med andra ord, politisk konst har inget att göra med någon särskild politisk riktning och ett verks politiska innebörd är inte enbart en konsekvens av dess syfte. Det är snarare konstnärens syfte än verkets funktion (dess utsaga, framstående och avläsning) som definierar ett verk som politiskt. Det är till exempel enkelt att använda ett konstverk för andra politiska syften än vad konstnären avsåg, som när liberaler läser George Orwells 1984, eller utifrån en teoribildning när Goebbels studerar Freud för att suggestivt kunna kontrollera massorna i 1930-talets Nazityskland. Än mer utbrett är det naturligvis när konstnärerna används som politisk hotbild, som nazisterna och den moderna konsten och senare högerflygeln i USA som vände sig mot konst med explicit homoerotiskt innehåll, mest känd är naturligvis rättegången mot Robert Mapplethorpes fotografier. Dessa exempel kan också användas för en problematisering av skillnaden mellan politisk och opolitisk konst. En konstnär som inte anser sitt verk som politiskt kommenterande kan plötsligt finna sig själv politiskt kommenterad och till och med förföljd. Dette har naturligtvis att göra med vad verket (skenbart) representerar, såväl som varför det gör det. Verket är alltid ett påstående, vare sig det är abstrakt, minimalistiskt eller överhuvudtaget svårtolkat det innehåller en representation av något, en idé om konsten och om världen, och deras möjliga och omöjliga samband. Både i konst och i politik är alltså representation ett nyckelbegrepp, och genom att spegla dessa två former av representation i varandra kan vi uppnå en utvidgad förståelse för dem båda. Där representation i konstnärlig betydelse ofta ses som ett åskådliggörande av en idé eller känsla, med inbyggda omöjligheter, ses politik som just det möjligas konst och dess representation som förkroppsligandet av särskilda hållningar och subjekt. Att någon representerar någon annan. Men hur skall vi hantera konst som representerar någon annan och politik som representerar till exempel en känsla? Inom konstområdet känner vi naturligtvis till den här tanken utifrån vad som kom att kallas representationspolitik i slutet av 1980-talet och början 1990-talet och som handlade om vem som är den som representerar, vem som blir representerad och sist men inte minst hur representationen inte bara blir adekvat utan också korrekt, inte minst i identitetspolitisk betydelse. Bortsett från hur man förhåller sig till den debatten idag, är huvudsaken hur konstnärlig representation blev sammanlänkad med politisk representation i två avseenden. När det gäller det politiska fältet, har vi på samma sätt känt till att politik också har en estetisk funktion, och inte bara en retorisk. Dels gäller detta, naturligtvis, populistiska politiska riktningar, som i högre utsträckning appellerar till det bildmässiga och estetiska än till rationellt argumenterande, till exempel i idén om en särskild nationalkaraktär, men också generellt i hur politik återges i massmediernas och folkdemokratins tidsålder. Texterna i den här antologin handlar om relationer mellan konst och politik, eller om man så vill, om konstens politiska dimension och politikens estetiska dimension. Några är skrivna utifrån en konstteoretisk eller konstnärlig utgångspunkt, detta gäller John Beverlys, Rosalyn Deutsches, Brian Holmes, Marion von Ostens och Hito Steyerls bidrag medan de övriga av Michel Foucault, Ernesto Laclau, Chantal Mouffe och Jacques Rancière är skrivna från en politisk-filosofisk utgångspunkt. I två texter adresseras inte ens konstområdet. Men alla kan teoretiskt relateras till tankegångar om konst och produktion av konst, det vill säga relatera till konstnärliga problemställningar beträffande framställningens makt, representationens politik och estetikens politiska funktion, både för och emot den vid tillfället förhärskande hegemonin. Ett gemensamt drag för de fyra mer filosofiska texterna är naturligtvis den franska filosofiska traditionen eller inriktningen från sista hälften av 1900-talet, det som Slavoj Zizek kallade »post-Althusserianskt« tänkande, efter den den franske strukturalistiske marxisten Louis Althusser. Såväl Rancière som Mouffe var studenter hos Althusser, men vi finner också inflytande från Althusser hos Laclau och Foucault, trots att alla fyra på olika sätt också distanserar sig från Althussers inflytande. Men de står alla, var och en på sitt sätt, i ett förhållande till Althussers centrala idé om ideologisk interpellation och arbetar i grunden med en anti-essentialistisk och därför också anti-ekonomisk (i marxistisk bemärkelse) teori om subjektet som det framträder genom diskursiva regimer (vari en av mekanismerna är visualitet och representation). Bokens första text av Chantal Mouffe har just sin utgångspunkt i denna anti-essentialistiska tradition och kan läsas som en introduktion inte bara till hennes politiska tänkande utan också till hur teorierna i den här antologin kan användas i förhållande till kulturstudier och konstproduktion. Mouffe försöker skissera hur ett politiskt subjekt konstrueras utifrån snarare än inifrån, men visar också hur hon tar avstånd från Althussers arv genom en återintroduktion av Antonio Gramscis begrepp om hegemoni, det vill säga (ungefär) diskursiva konstruktioner som upprätthåller maktens makt. Där Mouffe pekar på hur politisk filosofi kan användas för tankegångar om konst tar Jacques Rancière en närmast motsatt väg. I sina senaste arbeten har Rancière sysselsatt sig med vad han kallar estetikens politik. Begreppet har inte något att göra med estetiseringen av det politiska, utan med hur en estetisk utsaga, det vill säga ett konstverk, gör en särskild uppdelning och fördelning av det förnimbara: av vad vi kan se och inte kan se, vad som kan sägas och inte kan sägas; vad som går att framställa. Dessutom har Rancière ett helt annorlunda politiskt begrepp än Mouffe (och Laclau), för vilka politik är en lång rad institutioner och handlingar (till exempel parlament och rörelser). Man måste dock skilja på detta helt konkreta begrepp och vad Mouffe kallar det politiska, som är ett ontologiskt tillstånd av skillnad och antagonism, varifrån politiken härstammar och alltid kommer att härstamma. För Rancière består den väsentliga skillnaden mellan begreppen »polis« och politik. [Rancières begrepp »polis« är svåröversatt eftersom associationen går till begreppet polismyndighet. Rancière syftar på det grekiska ordet polis, som betyder själva staden eller staten, upprätthållandet av ordningen; ö.a.] Allt det som inte bara Mouffe, utan också massmedia och vardagligt språk, förstår som politik partier, parlament och så vidare är för Rancière bara ett upprätthållande av den förhärskande samhällsordningen, en form av makt. Politik är däremot en radikalt annorlunda sak, en nyodling som för in något nytt på scenen och som ändrar sakernas tillstånd: det är den utanförståendes plötsliga framträdande med aktiva krav på jämlikhet. Och en estetisk åtbörd skall ses som politisk på samma sätt, som en ny kombination av grundämnen, av det skenbart verkliga. Därför finns det inte heller någon politisk eller opolitisk konst, men däremot en konstens politik och på sitt sätt ett konstnärligt upprättande av ordningen. Rancières idé om estetikens politik representeras här i en intervju av Gabriel Rockhill som gjordes till den engelska utgåvan med samma titel. Mellan dessa två texter återges en viktig konstteoretisk essä, Rosalyn Deutsches »Agorafobi« från 1966, som är slutkapitlet till hennes bok Evictions. Essän ger ett exempel på kritisk teori i relation till samtidskonst och konstnärlig representation relateras till offentlighet och demokrati. Deutsche hänvisar specifikt till Laclaus och Mouffes idéer om radikal demokrati och inte minst till det politiska som ett ontologiskt tillstånd. Samtidigt tar hon en utgångspunkt i identitetspolitik, närmare bestämt feministiska teorier och feministiska konstnärers kritik av visualitet och den manliga blickens dominans i den demokratiska debatten och det offentliga rummet. Representationspolitik kopplas ihop med politiska idéer om representation i ett försök att göra upp med nostalgiska och exklusiva ideal för det enhetsbestämda offentliga rummet. Just teorien om att representation är konfliktfylld är utgångpunkten för Ernesto Laclaus text, »Makt och representation«. Laclaus text ser på dekonstruktivismen och postmodernismen som en utgångspunkt för politik i stället för en slutpunkt, som ofta hävdas. Vi befinner oss däremot på en grundlös grund, där sociala relationer alltid redan är diskursiva eller symboliska. Och med utgångspunkt i Lacans teorier är all betydelse och identitet baserad på en grundläggande brist, varav följer att representation inte är en del av utan ett supplement till den eller det som representeras. Om man överhuvud taget skall ha ett behov av representation måste det vara fråga om en brist hos den representerade, varför en fullständig och fullkomlig representation är en logisk omöjlighet. Det postmoderna politiska stadiet av (politisk) representation mynnar ut i en fråga om artikulering, en konstant fyllning av i grunden tomma tecken med hegemonialt innehåll. För Laclau är representation en oren och assymmetrisk process och därför måste makt betraktas på ett motsvarande sätt; inte som något som kan avskaffas helt och hållet utan som en del av en evig emanciperad process, där det politiska och historiska aldrig når någon slutpunkt. De tre följande texterna, av John Berverley, Hito Steyerl och Marion von Osten, behandlar samtliga representationens politik i ett konstnärligt sammanhang (Steyerl och von Osten är dessutom konstnärer). Beverley inriktar sig, med utgångspunkt i Laclau och Mouffes omläsning av Gramsci, på begreppet subalternitet, det vill säga de orepresenterade och kanske till och med orepresenterbara utan någon röst. På vilket sätt kan man från en priviligierad position, till och med en direkt maktposition, representera de orepresenterade, de maktlösa? Var placerar man sig i den politiska kampen som konstnär och intellektuell? Beverley försöker finna den placeringen i Gramscis berömda tes om den organiske intellektuelle, som inte talar från en suverän position utanför stridens kärna och ändå alltid är involverad, med synpunkter och en ståndpunkt som inte är givna i förväg men som tar det sociala som grundlös grund som utgångspunkt. Beverley uppmärksammar avslutningsvis ett nytt postmodernt politiskt projekt och politisk form som han kallar »folkstat«. Steyerl förflyttar representationsproblem och politik till dokumentarismens särskilda form för att producera verklighet, autenticitet och sanning. Med hänvisning till Foucault pekar Steyrl på hur produktion av sanning alltid är nära förknippad med makten. Han går igenom en rad olika konstprojekt och de sanningskriterier som de använder och slutar med att plädera för en annan sanningslogik som bygger på bildens logik och dess paradoxala svängningar mellan konstruktion och realitet. Med Marion von Osten förflyttar vi oss från bildens logik till utställningspraxis som politisk praxis, något som involverar såväl representationspolitik som utställningens adresseringsform samt hur både producenter och åskådare blir involverade och berörda. För von Osten är utställningen och utställningsrummet inte endast en särskild publik form utan också en plats som kan omvändas till och användas för konstruktion av motoffentligheter, det vill säga formationer som konstituerar och representerar politiska subjekt på ett annat sätt än vad den gängse borgerliga gör (något som också behandlas i Deutsches essä). Brian Holmes essä om den flexibla personligheten placerar sig mitt emellan konst och politik i ett försök att etablera en ny kulturell kritik. Holmes gör detta med direkt hänvisning till Frankfurtskolan och dess etablering av teori som kritik, inte minst dess industriella fenotyp, den auktoritativa personligheten men också med hänvisning till Luc Bolta, 0, Univ of Missouri, 2011-12-01. Hardcover. Used:Good., Univ of Missouri, 2011-12-01, 0, Routledge & Kegan Paul Books, 1983-05. Hardcover. Good., Routledge & Kegan Paul Books, 1983-05, 2.5, paperback. Good. Access codes and supplements are not guaranteed with used items. May be an ex-library book., 2.5<